Aila Meriluoto ur Regn mot natten
Att låta sin berättelse innehålla flera sanningar samtidigt är en av livets stora övningar. Om allt får rymmas kan vi tillåta oss själva och varandra att vara på väg. För Karin Andersson handlar vägen mot hälsa om att stanna kvar i det som är och att låta resan ta sin tid.
Den ständigt återkommande tanken på före och efter. På skillnaden, efter den där dagen när allt vände. Sedan den långsamma insikten om att det svåra redan fanns där, som sorgen efter någon man redan saknat hela sitt liv eller en sjukdom man alltid varit rädd att få. Att dela in livet i före och efter är troligen ett helt naturligt sätt att tänka, men någonstans på vägen behöver livet bli en helhet, ett nu, någonting man kan – eller vill – försona sig med. För i ett pussel är alla bitar lika viktiga.
Vid sitt köksbord i Bagarmossen sätter Karin Andersson ord på just det där. Att en berättelse handlar om hur hon fick en nackskada för femton år sedan och hur hon kämpat med smärta, arbetsoförmåga och psykisk ohälsa till följd av olyckan. Men att det samtidigt finns en annan berättelse där hon redan i mellanstadiet sökte hjälp hos skolsköterskan för huvudvärk.
– När jag är orolig blir jag lätt spänd, när jag har ont blir jag ofta nedstämd, berättar Karin. Min kropp signalerade tidigt ”stopp” men jag kunde inte tyda signalerna och ingen vuxen fångade upp dem. Lager har lagts på lager och kroppen har skapat ett system av fysiska och psykiska reaktioner. Olyckan ovanpå det, i det redan belastade området, förvärrade saken.
Värken periodvis ackompanjerats av depressioner och ångest. Men det är samtidigt genom att på allvar arbeta med sitt inre som hon fått fungerande verktyg att hantera smärtorna.
Bilolyckan
Den första berättelsen börjar när Karin ska hjälpa sin bror att flytta till Skellefteå. Hon sätter sig i bilen och åker Nynäsvägen mot norra Stockholm. I tunnelsystemet under Slussen blir trafiken allt hetsigare, bilarna ligger alldeles för tätt, Karin touchar bilen framför sig men lyckas parera och får plötsligt en kraftig smäll av bilen bakom. Bilen går inte att manövrera men Karin tar sig in till vägkanten och blir stående där tillsammans med ett flera andra som kört in i varandra.
När ambulansen kommer frågar personalen om hon har ont i nacken. Hon tittar undrande på dem men svarar ja, får en stor stödkrage och blir körd med ambulans till Södersjukhuset.
Karin och hennes bror kan fortfarande skratta åt hur han reagerar när hon ringer och säger att hon tyvärr inte kan hjälpa till med flytten eftersom hon just krockat.
– Nähä, nä va synd men då får vi ses en annan dag, svarar han och lägger på luren. För att ett par minuter senare ringa upp och säga herregud, jag kommer på stört!
Sedan är det, i en mening, efteråt.
Efter en lång sjukskrivning tar sig Karin tillbaka till arbete, orkar jobba mer och mer och är slutligen uppe i 75 procent. Det går upp och ner under åren men hon håller sig flytande med hjälp av smärtlindring, rehabilitering och fysisk och mental träning. Hon blir långsamt, långsamt bättre, även om stelhet och huvudvärk är en självklar del av vardagen.
Smärtan förvärras
Drygt tio år efter olyckan kommer smärtorna tillbaka med all kraft. Den här gången påverkas Karin på ett djupare plan. Hon blir extremt trött, orkar inte mer helt enkelt, ligger i sängen dagar i sträck och har ont. Väldigt ont. Depressionen slingrar sig in i smärtan och till slut går det ena inte längre att skilja från det andra.
Målsättningen förflyttas från att ”bli frisk” till att överleva.
Raklång på sängen med neddragna gardiner. Dagarna går och hon kan inte få bort den kolossala värken, inte se eller ge några svar på varför det var så här eller hur det ska bli sedan. Hon blir tvungen att hitta ett sätt att gilla läget och eftersom hon inte längre kan påverka, måste hon förändra sitt förhållningssätt och sträva mot en acceptans.
– I acceptansen skapar jag ett val i den begränsning jag befinner mig. I många år har jag burit med mig en mening av psykiatern Victor Frankl som överlevde Auschwitz där resten av hans familj utplånades: ”Allt kan man ta ifrån en människa utom en sak. Den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig.”
Boken Mindfulness en väg att hantera smärta gav henne redskap att stå kvar, andas och lyssna istället för att fly. Hon har tränat sig att medvetet uppmärksamma mentala och fysiska signaler och stanna kvar i att så här är det nu.
Många stigar till hälsa
Under de senaste fyra åren har Karin sökt med ljus och lykta efter sätt att stärka sin hälsa. Ibland har hon hittat kraft på oväntade och nya ställen, andra gånger har hon hittat tillbaka till något hon glömt. Det finns inte en motorväg till hälsan, utan många små stigar.
– Jag har alltid samlat på ord. Klistrat in små citat eller textdelar i anteckningsböcker. Jag läser mycket, andras berättelser och vägar fram. Forskning, artiklar, dikter. Orden ger hopp, tröst eller stöd.
Naturen är en annan plats som stärker hälsan. Där möts hon av en kravlöshet och ett sammanhang. Naturen hjälper Karin att vara kvar i kroppen, när hon håller sig i rörelse dämpas oro och ångest.
– Jag som har ifrågasatt mig själv i nästan alla sammanhang har aldrig gjort det i naturen. Här går jag och där går myran och jobbar med sitt. Det ger lite perspektiv på min situation.
Att gå långsamt och känna hur stegen känns är något annat än att bara att ta sig från en punkt till en annan. Samma sak med händerna – med händerna i jorden, ullen eller tyget kan tankarna få vila en stund. För Karin handlar det om att sträva mot ett varande istället för ett görande.
Vikten av goda relationer
Relationer kan också ge utrymme för här och nu. Relationer där det finns möjlighet att växa tillsammans eller göra något tillsammans. Begränsad av smärta och stor trötthet gäller det att hitta ett sätt att vara med på sina egna villkor.
– Hantverket och ullen har gjort att jag stickat mer. Så fick jag en inbjudan att vara med på en kreativ marknad i Skarpnäck. En sådan marknad är egentligen för mycket för mig, men jag tränar på att dosera, att tala om vad jag kan bidra med istället för att säga nej. ”Så här ser det ut för mig, kan jag vara med?”. På det sättet har jag fått del av en ny, kreativ gemenskap.
Karin vill gå från allt eller inget till att hitta en hållbarhet, att strukturera upp sina dagar med pauser. Att vila innan hon behöver det har varit första steget mot en hållbarhet.
– Först när jag vilar märker jag att jag är trött. Vilar jag inte så märker jag det när det är försent. Ett annat sätt att undvika ett svartvitt tänkande är att hålla mig rörlig när jag har väldigt ont. Vika tvätt i slow motion eller diska i snigelfart. Om jag blir helt sängliggande blir jag stelare, men håller jag mig rörlig så får musklerna sin blodgenomströmning och jag kommer igen.
Karin försöker röra sig med smärtan istället för att motarbeta den. Tunga dagar peppar hon sig själv med att allt är bättre än ingenting.
Livet pågår nu
Karin utmanar mitt eget sätt att tänka att ”jag ska bara göra klart det här först, sedan ska jag vila, träna, ta hand om mig själv lite, men just nu finns ingen tid och kraft till det”. Men det här ömtåliga, vackra livet har en märklig egenhet. Det går inte att skjuta upp. Det pågår nu, oavsett vi gillar förutsättningarna eller inte. Att söka sin hälsa, oavsett var man står just nu, är ett sätt att ta sig själv på allvar. Att visa livet respekt.
Ett första steg är att ta ett djupt andetag och låta det räcka så.
Då blir det äntligen nu.
Låna hopp
När allt känns hopplöst kan man behöva låna hopp av någon annan. Karin Andersson har lånat hopp och tröst ur böckerna Mindfulness en väg att hantera smärta av Vidyamala Burch och Mindfulness en väg ur nedstämdhet av Williams och Kabat-Zinn m fl. Till båda följer en CD med meditationer.
Text: Anna Sjöstrand
Foto: Erik Nordblad
