Rehab Station blev vändpunkten

IMG_6073_1204
För drygt tio år sedan blev Jean Ruremeshamuryango, som i dag är 32 år, skjuten i sitt vänstra ben i samband med en gerillaattack i hans hemland Burundi. Gerillan stormade Jeans skola och han fick bevittna hur många av hans kamrater blev skadade eller dödade i samband med attacken. Fem år senare på Karolinska Institutet i Stockholm får Jean beskedet att han måste amputera sitt vänstra underben.

– Livet i Burundi var en svår tid som jag helst förtränger. Kriget härjade och jag såg många som skadades och som inte fick någon hjälp alls. Och jag tänker ofta: Varför fick just jag så mycket hjälp? Dessa tankar ger mig fortfarande dåligt samvete, säger Jean.

Efter attacken fick Jean hjälp av en hjälporganisation som skickades honom till Kenya där han stannade i två och ett halvt år. Efter skottskadan var blodcirkulationen i det skadade benet nästan obefintlig vilket ledde till att det ständigt uppstod sår som inte ville läka. Så småningom skickades han till Sydafrika där det fanns specialister som man hoppades skulle kunna utföra den typ av operation som krävdes. Men benet blev aldrig riktigt bra.

Flydde till Sverige
I december 2005 kom Jean som krigsflykting till Sverige. Hans mamma och lillebror fanns redan här sedan en tid tillbaka.

– Under flera års tid fick jag genomgå ett antal operationer för att öka cirkulation i vänstra foten. Bland annat fick jag göra en så kallad bypassoperation, där man bytte ut de skadade artärerna i benet. Det fungerade tyvärr inte som man hoppats och cirkulationsproblemen och sårbildningen kvarstod. Så småningom fick jag in bakterier i såren, berättar Jean.

Han kom då till infektionskliniken på Karolinska Institutet där han träffade en läkare som gav honom beskedet att de inte kunde rädda foten. Jean blev tvungen att amputera benet nedanför knäet i december 2008.

Tappade tron på en framtid
– Då började en svår tid, när jag kämpade för att stå ut med min nya livssituation. Jag hamnade i en depression och hade svårt att acceptera att jag förlorat ett ben. Det kändes som om mitt liv var slut och jag tänkte att jag inte skulle klara någonting och att ingen skulle vilja vara eller ens prata med mig, berättar Jean.

Vänner och familj försökte stötta och uppmuntra honom och han fick träffa flera kuratorer och åt olika sorters lugnande medicin.

– Ingenting hjälpte och de uppmuntrande ord jag fick gick inte in. Det var först när jag fick träffa andra på Rehab Station Stockholm som hade en liknande skada som det vände. Att träffa dem gav mig hopp och jag ville vara som de.

Han vistades under tre månader på Rehab Station Stockholm. Han började sakta återfå livslusten och insåg att det går att leva ett bra liv trots att man förlorat ett ben.

– Vistelsen på Rehab Station blev en vändpunkt för mig. De negativa tankarna försvann och jag började acceptera min nya livssituation. Jag träffade andra som också hade genomgått en amputation och som blev förebilder för mig.

– En av dem var Anna Nordin som också jobbade på RTP Stockholms lokalförening. Hon stöttade mig och fick mig att återfå mitt självförtroende och min livsvilja. Hon uppmuntrade mig att träna och att planera för framtiden.

Jean 001Vill vara ett stöd för andra
Jean blev medlem i Personskadeförbundet RTP 2009 och i dag sitter han med i Personskadeförbundet RTP Stockholms lokalförenings styrelse. Han är också ersättare i Järfälla kommuns tillgänglighetsråd.

– Efter operationen var jag sjukskriven på heltid till och med 2011. Sedan dess har jag studerat på halvfart på Komvux. Nu har jag bara fysik B kvar. Målet är att komma in på högskolan för att utbilda mig till byggnadsingenjör.

– Men innan högskolestudierna vill jag gärna komma ut på arbetsmarknaden något år. Jag vill verkligen jobba och tycker det är pinsamt att jag varit här så många år men inte lyckats komma ut i arbetslivet än. Jag söker nu jobb där jag kan hjälpa andra.

Jean bor i Järfälla utanför Stockholm. En kommun där det bor många människor med invandrarbakgrund.

– Jag vill hjälpa andra precis som jag själv blev hjälpt. Särskilt personer med invandrarbakgrund som har någon form av funktionsnedsättning har det svårt. De vet inte hur de ska klara sin vardag eller vilka stödinsatser de kan få från samhället.

– Ofta blir de beroende av sina anhöriga både ekonomiskt och för att klara det praktiska i vardagen. Många har även ett bakomliggande trauma att bearbeta från till exempel krigsupplevelser.

Jean är glad för att Rehab Station gjorde så att han kom i kontakt med Personskadeförbundet RTP. Han önskar att förbundet ska få fler medlemmar med invandrarbakgrund.

– Vi behöver komma ut och möta dem där de är. På vårdcentraler, i centrum och i invandrarföreningar. Många vågar inte själva ta kontakt. De kanske är nedstämda och behöver någon som hänvisar dem. Språket är också ett hinder, menar Jean.

Vardagliga sysslor tar tid
Jean berättar att han fortfarande i perioder tycker att det är svårt att hantera vardagen. Det kan vara tufft att leva som andra och sköta jobb och studier på 100 procent. Han bor ensam och har ingen hjälp hemma och går inte på någon rehabilitering.

– Jag har en protes som medför vissa svårigheter som jag lärt mig leva med. Jag kan gå kortare sträckor, men inte springa. Jag känner mig osäker ibland, till exempel om jag ska orka promenera ned till centrum själv. Därför försöker jag om det går att ta med mig någon.

– Det praktiska i vardagen tar längre tid och gör mig ibland trött och jag måste vara noga med min hälsa.

I perioder får Jean skavsår av protesen, då blir han tvungen att sitta i rullstol tills såren läkt. Han tycker att det har gått smidigt att få protes; det som är svårare är om man vill ha en protes utformad för fritidsaktiviteter, till exempel för att springa eller simma.

– Jag skulle gärna vilja lära mig att simma igen – det har jag inte gjort sedan skadan.

Jean har fått mycket hjälp av Kooperativet BOSSE – där personer som har en funktionsnedsättning kan få hjälp med att finna lösningar på besvärliga situationer som uppstår i samband med funktionsnedsättningen (se faktaruta nedan).

– Jag vill också tipsa om facebooksidan ”vi som är amputerade”. Gruppen är till för människor som inte har alla lemmar i behåll och som söker andra i liknande situation för att dela erfarenheter. Där har jag fått många bra tips och kontakt med andra, säger Jean.

 Text: Helena Tiderman
Foto: Moah Engblom