Om någon dag börjar älgjakten och för Patrik Jonsson stundar nästan en vecka ute i skogen, nordväst om Sundsvall, med jaktlaget.
– Det är en höjdpunkt, säger han. Att få åka till jaktstugan med vännerna för umgänge och jakt är fantastiskt kul.
För lite drygt 26 år sedan var Patrik Jonsson på väg för att hämta upp sin dåvarande arbetsgivare för att titta på en skogsmaskin som skulle köpas in till företaget. Körkortet i plånboken var, precis som studentexamen, bara någon månad gammalt. Plötsligt kommer en mötande bil över i Patriks körfält.
– Reflexmässigt, för att rädda både mitt och den andra förarens liv, väjde jag och körde av vägen.
Bilresan slutade med att Patrik fick en ryggmärgsskada på kota 11 och 12, som orsakade totalförlamning från höfterna och nedåt.
Världens roligaste jobb
Patrik hade gått en praktisk linje på gymnasiet och när olyckan hände arbetade han med att köra gräv- och skogsmaskiner.
– Det var svårt att fortsätta på det spåret efter skadan, så jag sadlade helt om och tog examen från ekonomlinjen 1997.
I dag är han vd för Personalstiftelserna inom SCA-koncernen. Där ansvarar han för sammanlagt sex personal- och pensionsstiftelser, där bland annat 100 fastigheter runt om i världen ingår.
– Jag tycker att jag har världens roligaste jobb. En arbetsdag kan innehålla allt från inredningen i personalfastigheterna till kapitalförvaltning. Under den tid jag haft tjänsten har jag köpt fastigheter i New York, Barcelona och Prag för SCA Personalstiftelsernas räkning. Det är lärorikt och spännande med både resorna och kontakten med människor och att sätta sig in i regelverket för att göra affärer i olika länder.
Stöd från familj och vänner
När Patrik drabbades av sin skada var hans nuvarande sambo, föräldrarna och hans två yngre bröder ett enormt stöd.
– De betydde allt för att jag skulle lära mig hantera livet efter olyckan. I stället för att behandla mig som ett offer, stöttade de mig precis där det behövdes, varken mer eller mindre. Det stärkte mig och jag har egentligen inte låtit min funktionsnedsättning begränsa mig.
Han säger att livet i mångt och mycket fortsatte som vanligt.
– Jag gjorde ungefär samma saker som före olyckan och umgicks med samma kompisar. Visst fick jag då, och även nu, anstränga mig lite mer och planera lite bättre för det jag ville göra, men alla fanns där för mig och det kändes i allt jag gjorde.
Leder jaktlaget
I dag bor Patrik på en gammal släktgård på landet med sin sambo och deras gemensamma son som är elva år. Han lever ett aktivt liv där det största problemet verkar vara bristen på tid.
– Det finns så mycket roligt jag vill göra, men tiden räcker inte alltid till.
Fritiden fylls av en blandning av fartfyllda saker såsom racerbil, snöskoter och fyrhjuling, men Patrik ägnar sig också åt skidåkning, havsfiske och jakt.
– Att jag började jaga är lite av en slump. Jag har alltid varit naturintresserad och köpte mig en fyrhjuling ganska snart efter olyckan för att kunna ta mig ut i skogen. Jag stötte ofta ihop med det lokala jaktlaget, som frågade om jag kunde hjälpa dem att dra hem bytesdjur vid jakten. Det gjorde jag ett par gånger och sedan undrade de om jag inte villa börja jaga med dem.
Patrik tog jägarexamen och fick dispens från Länsstyrelsen så att han kunde transportera vapen på fyrhjulingen, något som annars är förbjudet.
– Handläggarna på Länsstyrelsen var väldigt positiva och det var inte svårt att få den dispens som behövdes för att kunna delta i jakten. Sedan dess är jag med varje år och nu är jag jaktledare. Jag använder ofta fyrhjulingen som jaktpass men jag har också byggt ett par lägre jakttorn med kamin, så att jag kan sitta bekvämt på passet även under kyliga höstdagar.
Åkte skidor i lågskor
Det var lite detsamma med skidåkningen.
– Jag gillade att åka utför innan olyckan och tänkte att jag inte skulle hålla på med skidåkning längre om jag inte kunde köra stående, eller ”på riktigt” som jag uttryckte det tidigare.
Men när familjen var i Åre för att Patriks sambo och son skulle åka skidor, stötte han ihop med Totalskidskolan som erbjuder kurser i sitski. De frågade om han ville testa.
– Första gången åkte jag i lågskor och skinnjacka, men det var fantastiskt kul och känslan var väldigt mycket densamma som att åka stående. Det dröjde inte länge innan jag köpte egen utrustning och nu åker jag så mycket jag bara hinner under vintern. Det är ett roligt intresse som hela familjen delar.
Det mesta går att genomföra
Jag frågar Patrik hur han påverkats av olyckan och sin situation som förlamad i benen.
– Det är svårt att säga hur det påverkat mitt liv, men när man är 18 år är man ganska formbar. Hela mitt liv har jag fortsatt att göra det jag tycker är kul. Det är klart att det krävs mer planering, men det mesta går faktiskt att genomföra. Jag lever ett väldigt bra liv på alla sätt. Kanske ligger det för mig att se möjligheter i stället för problem, vilket är särskilt viktigt i min situation.
Föraren i den bil som Patrik väjde för, gav sig aldrig till känna.
– Antingen förstod han eller hon inte vad som hände eller så var det en smitning. Ibland funderar jag på vem jag räddade livet på den där dagen, men jag är inte bitter för det. Ingen vet vad som hade hänt i stället i livet.
Medlemskapet i Personskadeförbundet är ganska nytt.
– Jag kände faktiskt inte till att det existerade tills för några månader sedan; jag har ju inte identifierat mig så mycket med min skada. Men nu när jag är med kan jag se att de gör ett viktigt arbete och fyller en viktig funktion för många människor som på olika sätt drabbats av skador mitt i livet.
Text: Monica Klasén MCGrath
Foto: Evelina Ytterbom
