Postpolion förändrade livet
När Gun-Britt Hals fick postpolio förstod man inom sjukvården ingenting.
– Det var först när vi blev fler med liknande symptom som man började förstå att det fanns ett samband, säger hon. Men postpolion innebär ett stort lidande med värk och trötthet som bara blir värre med åren.
Gun-Britt Hals har inte sin bästa dag. För ett par dagar sedan smällde det till i hennes höftprotes och nu har hon vansinnigt ont. Hon ska till akuten samma eftermiddag, men ville absolut inte ställa in intervjun. Troligen har protesen gått sönder och det är inte första gången. Hon berättar att hon bytt ut proteserna i både axeln och höften flera gånger. Första gången hon fick en protes var hon bara fyrtiosju år. Då hade postpolion slagit till med full kraft och hela hennes liv förändrades.
Ingen plats för gnäll
Trettiofem år tidigare, närmare bestämt på senhösten 1943, vaknade Gun-Britt och kände sig dålig. Familjen bodde i den lilla byn Skogsby på Öland och höstbruket var i full gång.
– Vi skulle plocka potatis den där dagen och det fanns inte utrymme för något gnäll från oss barn. Jag var ju stor också, med mina tretton år. Det var bara att klä på sig och följa med.
Men efter lunch mådde Gun-Britt så dåligt att hon inte orkade längre. Då sa hennes mamma åt henne att gå hem och sätta på lunchmaten.
– Men det gjorde jag inte, det gick inte. Jag gick och la mig och på eftermiddagen skickade de efter distriktsköterskan, någon läkare fanns det inte i närheten.
Distriktssköterskan förstod på en gång att det var polio som Gun-Britt drabbats av. Hon hade fruktansvärt ont i huvudet och nacken, typiska symptom på att viruset tagit sig in i nervsystemet. Gun-Britt var den tredje i den lilla byn, som på kort tid drabbats.
– Efter ett dygn körde de in mig till lasarettet i Borgholm och när jag kom tillbaka hem var det vår. Jag måste ha varit där i nästan ett halvt år. På samma sal låg det en annan flicka som också hade polio. Vi hade det trevligt tillsammans.
Aldrig kunnat springa
De andra två som drabbats från samma lilla by dog av viruset och Gun-Britts föräldrar var rädda att inte heller hon skulle klara sjukdomen. Gun-Britt minns att hon hörde talas om att det var en riktig polioepidemi på Öland det året. Nästan tio år senare, 1952, drog den sista polioepidemin genom Sverige. Tack vare vaccinationer kunde man så småningom utrota viruset.
Gun-Britt blev bara några dagar efter insjuknandet förlamad i hela vänstra sidan.
– Men den där förlamningen släppte efter hand och lämnade efter sig en muskelsvaghet som gjorde att min vänstra sida aldrig fungerat som den ska. Jag har exempelvis aldrig kunnat idrotta eller springa. Men på den tiden fanns ju heller ingen rehabilitering överhuvudtaget. Det blev som det blev, helt enkelt.
Fullt upp
Gun-Britt växte upp och flyttade hemifrån för att försörja sig själv. Först till Kalmar där hon prövade på flera fabriksarbeten och sedan till Uppsala.
– Jag förstod att jag ville arbeta med människor och skaffade mig en sjukvårdsutbildning.
Hon träffade sin blivande make, de gifte sig och fick tre barn tillsammans. På väggen i vardagsrummet sitter bilder på Gun-Britt och hennes familj. Hon är vacker och leende, mitt i livet med sina barn i famnen.
– Jag trivdes med mitt yrke och hade fullt upp med familj och barn. Min svaga sida hade jag vant mig vid, även om jag kände av den i mitt rörliga arbete.
Trodde att jag missbrukade
Plötsligt började Gun-Britt må dåligt. Hon blev trött och fick en fruktansvärd värk.
– Jag blev alldeles slut, orkade ingenting. Musklerna fungerade allt sämre och jag kunde inte arbeta.
Inom vården förstod man inte vad Gun-Britt drabbats av. Man trodde till och med att hennes symptom berodde på alkohol- eller morfinmissbruk. Hon skrattar när hon berättar.
– Det var ju alldeles befängt. Jag fick ingen hjälp förutom smärtstillande, som ju bara hjälpte en kort stund.
Samtidigt började fler patienter söka vård för liknande symptom som Gun-Britts. De var ungefär i samma ålder och hade det gemensamt att de haft polio som barn.
– Jag nämnde väl i något sammanhang att jag haft polio, men man drog inga slutsatser utifrån det. Det var först när vi började bli fler som man förstod att det fanns ett samband.
Specialistklinik för postpolio
En engagerad och kunnig läkare startade en postpolioklinik på Akademiska sjukhuset i Uppsala och där fick patienterna stöd, hjälp och rehabilitering.
– De gjorde tester som visade hur mycket man klarade av. Sedan fick vi sjukgymnastik och bassängbad. Det var fantastiskt bra.
Bara efter några år stängde man kliniken och nu är det över två år sedan som Gun-Britt fick någon rehabilitering.
– Jag brukade åka på bassängträning till Fyrishov, men det blev så dyrt i längden och nu orkar jag inte längre.
Hon är inte bitter men tycker att kunskapen om postpolio inom vården är under all kritik.
– Man vet ingenting och eftersom de flesta av oss som är drabbade är äldre, är det inte heller prioriterat. Min kropp reagerar ju inte som andras eftersom nervsystemet är ur balans. Jag är till exempel väldigt känslig för narkos. Men det bryr man sig inte om och det har hänt att jag sovit i två dygn efter en operation.
Rosenrasande
Gun-Britt kunde inte fortsätta sitt arbete inom sjukvården, utan började arbeta på biblioteket i stället.
– Det var trevligt, men på grund av postpolion var jag tvungen att gå i pension när jag bara var sextio år.
Gun-Britt berättar att postpoliosymptomen successivt blivit värre sedan de debuterade.
– Det blir hela tiden värre, med smärtorna, tröttheten och muskelsvagheten. Jag har lärt mig leva med kronisk smärta och trötthet, men jag har ju inga marginaler. Händer det något annat, som exempelvis nu med protesen, blir det väldigt, väldigt jobbigt.
Gun-Britt är glad över att polion är utrotad i Sverige, men tänker mycket på hur det är i resten av världen.
– Jag blir rosenrasande när jag hör att små barn inte får vaccin, för att regeringar bestämmer det ena eller det andra. Att få polio innebär ett helt liv av lidande, det ska ingen behöva drabbas av i onödan.
Klarar det mesta själv
Trots värk och trötthet klarar Gun-Britt av sin vardag på egen hand. Sedan maken gick bort för trettio år sedan har hon levt ensam. I lägenheten använder hon rollator, men när hon ska handla tar hon sin elrullstol. Minst två gånger i veckan spelar hon bridge med goda vänner, men annars orkar hon inte så mycket längre. Jag tänker att hon är alldeles fantastisk.
Hon vill inte ha hemtjänst utan anlitar en städfirma som kommer och städar den prydliga lägenheten ett par gånger i månaden.
– Jag har flera vänner som har hemtjänst och de berättar att det är sådan personalomsättning och att de aldrig riktigt vet vem som kommer. Det skulle jag inte orka med.
Men det handlar inte bara om det. Gun-Britt sätter en ära i att klara sig själv.
– Det betyder så mycket för en människas självkänsla att kunna klara sig själv. Det har jag alltid tyckt varit viktigt.
Klockan tre kommer taxin som ska köra henne till akuten. Vi håller tummarna att allt går bra.
